Har inte skrivit något inlägg sedan Lima, skyller på ohyggligt dåligt Internet. Det har hänt en del sedan dess.
Peru: Paracas, en söt liten stad vid vattnet, vi åkte dit egentligen bara för att åka på båttur till Ballestas Island - naturreservat där man inte får gå i land (förutom var fjärde år då de städar upp fågelbajs) vi såg delfiner, en val, sjölejon, pingviner och massa fåglar (Josse som har en fullständigt orationell rädsla för fåglar satt typ och skakade med en halsduk över huvudet). Vårt hostel i Paracas var också väldigt mysigt, och viktigast av allt, vaaaarma täcken!
Huachachina: Vi bestämde oss i sista minuten för att åka till den här oasen i öknen. "Jag tänker då inte sandboarda" meddelade Joss bestämt, mindre än ett dygn senare satt vi i en sand buggy med en fartgalen förare "Det är lite som karusell" Josse var upphetsad och av bara farten åkte hon (först på mage och sedan sittande) nerför sanddynerna. Jag testade att stå upp, och det gick för iallafall några sekunder!
Cuzco: Bussen till Peru har i efterhand refererats till som Bussturen Från Helvetet. Bussen är så skakig att man hela tiden kastas fram och tillbaka. På något vänster lyckades vi (okej, jag) tappa bort vårt stora vatten och hade alltså ca 200 ml tillsammans på en 17 timmars bussfärd. När vi kom fram var vi alltså uttorkade och inte vid så bra humör. Höjden gjorde oss helt vimmelkantiga, exempel på det är när vi försökte pruta "5 för 5 soles" säger kvinnan. "3 för fem!" Utbrister vi. Kvinnan säger glatt ja.
Vi var i Cuzco i fyra dagar innan vi vandrade inka leden (reaktionen på höjden lugnade ner sig såsmåningom, med hjälp av cocate och cocagodis) Vår grupp bestod av en mamma och hennes dotter, en man och hans son och mannens manliga kompis. Samtliga från Argentina. Som inte pratade engelska (eller var så intresserade av oss överhuvudtaget) Vi var så stolta över vår packning, och kunde knappt prata om något annat "ser du hennes väska!" kunde jag utbrista. "Så stor! Vad har hon i den tro? Kolla bara på våra" och så skrockade vi förnöjt. Vi kanske hade sparat in på hygienartiklar och ombyte av kläder, vi var kanske smutsigast av vår grupp i slutet MEN vi hade minst väskor! Att tillägga, mamman och dottern hade parfym TILL skorna i sin packning. Dag två och tre hyrde de en porter som bar deras packning (gissa hur förnöjda jag och Joss var då!)
Jag började uppvisa vissa tävlingstendenser andra dagen. Till att börja med skulle jag bara vara först i vår grupp (så nöjd jag var när jag kom upp till samlingsplatsen 30 min före och ryckte på axlarna när dom kom och sa att "det var väl inte så farligt") Som tur var höll sig Josse från att putta ner mig från berget (hon blev mer påverkad av höjden) Efter ett tag började jag se alla på leden som konkurrenter som jag skulle hinna före. Så jag lämnar kamraterligt Joss ensam och hetsar upp för Dead Womans Pass (man går uppåt i ca 5 timmar, 1000 m, på stentrappor) jag blir alldeles upphetsa ju fler människor jag går förbi som startade innan oss. "HAH!" Tänker jag.
Tredje dagen hetsar jag stackars Joss så att vi ska hinna se 2 extra arkeologiska siter (argentinarna skippar de och kommer ändå fram efter oss) Finaste dagen, vi går genom cloudforrest och ser så många häftiga ruiner.
Sista dagen är finalen, det är nu allt avgörs. Vi uppmanas gå upp vid 03.00 för att få bra platser i kön till sista kontrollen (dom kollar så vandrarna och guiderna har alla papper) Vi sitter sedan och väntar tills 05.30 innan vi alla släpps iväg. Det är rusning och panik, och när en grupp gått om oss fräser jag till Josefin att jag minsann inte vill gå långsamt (till joss försvar gick hon snabbt) innan jag lämnar henne och hetsar iväg. Men! Kom upp som tredje man (efter två superhurtiga snubbar) Joss kom upp som 9:e. Väl uppe vid solgaten tar vi det lugnt och fint ner till Machu pichu. Så fint! Vi tar sedan ett tåg till Aguas Calientes, där bamba (vårt bolag) ska vänta på oss. Det kommer bilar och hämtar upp alla barnen utom Tone Och Joss. Vi ser vår guide i en bil, han lovar att ringa bamba. Ingen bil kommer. Vi ber en grupp guider med telefoner ringa, dom kommer fram till bamba som ska ringa upp men inte gör det. Dom råder oss att ta en taxi och sedan be bamba betala. Vi tar en colectivo tillbaka till Cuzco och marscherar in på bambas kontor. Kom ihåg att vi är oduchade, har vandrat i typ samma kläder i fyra dagar och är
väldigt väldigt trötta. Jag var som ett ilsket bi på kokain. Ja, vi fick tillbaka våra pengar.